Apropå det det här med åldersnojja som jag nämnt nån gång tidigare så skulle jag vilja klargöra en sak. Det är egentligen inte åldrandet i sig som jag har något emot, jag kan faktiskt se fram emot att bli äldre. För man blir inte bara äldre, man lär sig nya saker, upplever fler intryck, får en ökad medvetenhet och man börjar (kanske) äntligen förstå sig själv så smått. Ungdomstiden är ju för jävlig egentligen, kanske inte för alla, men för många, för mig i alla fall. Man var rädd, osäker och desperat sökande efter en identitet, eller vad det nu var man sökte. Jag är glad att det är över. Så åldersnojjan består väl snarare av en rädsla att livet ska rinna mig ur händerna och att jag på ålderns höst inser att livet inte alls blev vad jag hade velat. Allra mest är det väl en rädsla för att även i framtiden vara ensam. Några tecken på att åren går:
- I badrummet ligger det en liten tub med "Energising Eye Gel" som enligt egen utsago "smoothes, firms and protects". Hmm...hur har den hamnat där?
- Det börjar dyka upp vita hårstrån, är inte säker på om de blir fler och fler eller om det är samma strån. Men med tanke på att min far varit vithårig sen 30-års åldern så kanske jag inte ska vara så förvånad.
- Tanken på att skaffa barn är inte lika främmande som förut. Jag har alltid tyckt att det finns så mycket annat trevligt man kan skaffa istället för barn, typ ett gäng hundar, en gammal sportbil, en obskyr hobby eller varför inte en leguan? Men jag börjar vackla lite i min övertygelse.